dag 8,

Ett ögonblick.
.
Kramp. Kan inte röra mig. Kan knappt få luft.
Fastän att det gör så ont drar jag mig till datan och skriver till åke.
Skriver att han snälla måste komma att hjälpa mig, hålla mig sällskap.
Han skulle egentligen träffa en tjej, ( tjejtjusare som han var ).
Han struntade i henne för att komma och hjälpa mig.
Fick tårar i ögonen när jag såg honom utanför mitt fönster när jag kastade ner nycklarna
från balkongen. Han hade sin mössa på sig och öronen stog rakt ut.
Jag älskar dig Simon Åkesson.
Du är en äkta vän.
Jag vill aldrig mista dig igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0